Uncategorized

Read more hidden text

Tack för förtroendet.  Nu firar nämligen föreningen Turistjournalisterna sitt 40-årsjubileum. Det har runnit mycket vatten under broarna. Och då är det kanske dags för en liten återblick.

Vad är meningen med föreningen?
Jag och några med mig var med när STJ drogs igång för 40 år sedan. Vi satt på båten af Chapman mitt i Stockholm. Bakom initiativet stod ett gäng fackpressjournalister med Lullu Carlquist chefredaktör för Turistföreningens flaggskepp Turist i spetsen, ivrigt påhejade av Lasse Florin som var infochef på Sveriges Turistråd.

Ty det hade hänt något ganska stort i lilla Sverige där Turistföreningens mer eller mindre vetenskapliga fjällresor kring 1900-talets början drog igång en stor folkrörelse som även kooperationens Reso var med och utvecklade. Både i Sverige och utanför landets gränser. Den lagstadgade semestern hade vuxit från två dagar till fem veckor. Turistföreningen hade ju den unika möjligheten att fungera både som producent och som konsument. Likaså det kooperativa Reso. Standarden på vandrarhem, hotell och campingplatser höjdes väsentligt, folk hade ganska gott ställt och intresset för att resa var stort. Nu nöjde man sig inte med att hälsa på släkten, man började campa först med tält och senare med husvagn. Eller man tog in på vandrarhem eller enklare pensionat. Dessutom fanns kommersiella vinster att göra i och med massturismens födelse.
Turistrådet och Linjeflyg började samarbeta, Hotell- och restaurangförbundet var också med på noterna. Det gällde att få ut människorna på resande fot och därmed fylla kapaciteten. Beläggningen var stundtals skral, det villa man ändra på. Samtidigt ångade politikerna på med att öka antalet semesterdagar för den breda massan från ursprungliga två dagar till fem veckor!

Resandet blev en allt viktigare del av folks intresse och medvetande, något som även gav eko i tidningsvärlden. Både bland dagstidningar och facktidningar fanns nu journalister som nästan uteslutande skrev om just turistande. Även branschpressen såg dagens ljus. Ja, det var då det som pianisten Berndt Egerbladh kunde skandera i den statliga televisionens ruta.

Åter till STJ:s första stapplande år.
Vi diskuterade och bestämde om inriktningen, en styrelse bildades och stadgar bestämdes. Snart var verksamheten i gång med möten och studieresor ute i landet. Krav ställdes på att journalister och fotografer inom det ganska breda området resor och turism kunde delta. Många frilansare fick på detta sätt en ny plattform att agera ifrån.

Tiden har gått och de flesta av pionjärerna har nu lämnat jordelivet. Jag var med från början och kom att sitta i styrelsen i 20 år varav halva tiden som ordförande. På tal om styrelsearbete är det värt att notera att föreningen bara haft ett fåtal kassörer under hela denna period! Segt virke alltså.

Det har gått hett till vid många årsmöten, det är bra att det är högt i tak i en förening som vår, men lite ordning är alltid bra. Men säg den glädje som varar? Trots hårda krav för medlemskap hade föreningens aktier 1990 sjunkit som en sten. Orsaken var att det förtroendekapital som bildats var förbrukat. Till ordförande valdes en representant för besöksnäringen – i brist på andra – och STJ fanns varken på den journalistiska eller turistiska kartan. Goda råd var dyra.

En uppstramning av medlemskraven blev naturligt och nödvändigt redan till året därpå. Så skapades exempelvis en regel för aktivt medlemskap, Lex Berndt, efter Roland Berndt informationschef på dåvarande Visit Stockholm som också var redaktör för en periodisk skrift. Tanken var att den huvudsakliga sysslan skulle vara vägledande för medlemskap, Roland var ju i huvudsak informationschef och fick därmed nöja sig med att vara associerad medlem. Enkelt och tydligt.

Föreningen växte och blev tuffare, ordnade aktuella medlemsmöten med såväl presentationer som debatter på schemat. Vi engagerade oss internationellt ute i Europa efter att först utan framgång ha testat en nordisk variant.

I kraft av det europeiska medlemskapet först i Fedajt och sedan i European Travel Press ETP lyftes en del viktiga frågor som exempelvis Code of conduct eller riktlinjer för turistjouranalister. Nya kontakter skapades med kolleger i Europa. Kontakter som nyttjades när vi var ute i jobbet och reste.

Stockholm och Sverige stod som värd för ETP två gånger, alla medlemsländer drog sitt strå till stacken. Utöver STJ fanns organisationer som representerade Nederländerna, Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritannien och Portugal. Vi hade till och med medlemskort modell Europa och en tryckt matrikel för hela branschen. Affärsidén var enkel, matrikeln gick bara till aktiva och associerade medlemmar och den användes. Utomstående fick betala en slant för att få matrikeln som var en förteckning för alla turistjournalister i hela Europa.

Dessutom fick vi som nämnts en yrkesetisk kod, Code of conduct. Ett vettigt verktyg både internt och externt.

Hur var det på hemmaplan då? Jo, debattaftnar och tävlingar rönte stor uppmärksamhet bland såväl journalister som i besöksnäringen. Där kunde STJ  profilera sig med kunskap och integritet och fick därmed respekt från utomstående.

Men vad hände sedan? Debattaftnarna blev färre – hellre cocktailbjudningar tycktes det vara. Och kopplingen till våra europeiska kolleger som fanns i våra stadgar försvagades på grund av osämja, oförståelse, revirtänkande och sjukdomar. Tidens tand gjorde att föreningen tappade fart och tyngd gentemot allt och alla. Nu hade STJ som fristående journalistförening alltså missat sitt mål. Det europeiska samarbetet rann ut i sanden samtidigt som arbetsmarknaden blev tuffare och nätet kom att ersätta papperet. Många magasin blev webbplatser och färre frilansare behövdes.

Att medlemmar ute i landet kom att undra vad som försiggick var ett sunt tecken, det borde mana till eftertanke. Visst är det bra med personliga förmåner som styrelsen kan fixa fram – men är det meningen med föreningen?

En professionell intresseförening som STJ lever helt och hållet på sitt förtroendekapital, ett förtroendekapital som alltid måste hävdas – ty så ser världen ut. Det skulle inge respekt

Parallellt blev nätet allt viktigare. Nya former dök upp som twitter, poddar och och bloggar. Den tekniska utvecklingen gick snabbt men styrelsen har försökt dra nytta av digitaliseringen genom att bloggare med inriktning på resor och turism erbjudits medlemskap. Troligen ett steg i rätt riktning. Vem klarar sig utan nätet idag?

Det är också positivt att styrelsen i år har fått fram ett nytt medlemskort med tanke på att många medlemmar inte är med i Journalistförbundet. Det stärker vår professionella identitet.

Att bara skylla på och skälla på styrelsen är ingen lösning i en intresseförening som STJ. Styrelsen har ett jobb att sköta, ett jobb som granskas varje år. Då får medlemmarna säga sitt.

Men jag vill inte kasta yxan i sjön, hellre possibilist än pessimist. Det kräver faktiskt att du som medlem frågar dig vad du kan göra för föreningen – i stället för vad föreningen kan göra för dig. Men slutpunkten är inte satt. Det finns många vägar att gå. Huvudstråket är dock klart, att verka för professionella turist- och resejournalisters bästa.

Vad ska STJ vara i framtiden – ja, det kan man fråga sig. En professionell intresseförening eller en kamratförening… Tack för ordet!

Boje.